Sverigedemokratene (SD) stemmer for den borgerlige alliansen budsjettforslag, og dermed går trolig den svenske sosialdemokratiske regjeringen av. Det høyreorienterte Sverigedemokratene stemmer altså på den borgerlige Alliansens budsjett onsdag, og dermed er krisen et faktum for Stefan Löfvens sosialdemokratiske regjering. Den rød-grønne regjeringen kan ikke leve med et blått alliansebudsjett, sier statsminister Stefan Løfven.
SISTE (onsdag ettermiddag): Statsminister Løfven går IKKE av, men vil skrive ut nyvalg 29.12, et valg som vil foregå 22. mars 2015. Og dermed overlater han til velgerne å rydde opp, og valgkampen er allerede igang. Løfven gir de borgerlige skylden for kollapsen, men må vel også se litt på egen strategi og naivitet når han trodde at enten SD eller Alliansen ville stemme for hans budsjett. Det politisk stabile og omforente Sverige er en saga blott.
Denne uken fikk svenskene den første regjeringskrisen på tjue år. Sverigedemokratene(SD) er på vippen og stemmer onsdag på den borgerlige alliansen budsjettforslag. Sverigedemokratene rolle gjør situasjonen unik. Men svenske aviser skriver at det ikke første gang så mye står på spill i Riksdagen. Dersom SD stemme på Alliansens budsjett på onsdag, er krisen et faktum for Stefan Löfven og hans sosialdemokratiske regjering. Da får den rød-grønne regjeringen et blått alliansebudsjett med flertall i Riksdagen. Det betyr en av de tøffeste situasjoner noen gang i moderne svensk politikk, sier Jonas Hinnfors, professor i statsvitenskap ved universitetet i Göteborg til Dagens Industri. Han ser paralleller med Ingvar Carlsson S-regjering, som trakk seg etter nederlaget med sin økonomiske redningspakke i 1990, men han kom tilbake bare to uker senere. Malena Rosén Sundström, som foreleser i statsvitenskap ved Universitetet i Lund, ser også paralleller til Ingvar Carlsson. Samtidig påpeker hun at SD, i form av en tredje blokk som andre partier ikke stoler på, har skapt en helt ny situasjon i Riksdagen. Hun sier at Sverige har hatt kriser før. men da har det vært rødt mot blått. Nå er det alle mot alle og dermed kan det gå mot politisk kaos.
Mange politiske kriser
Dagens Industri oppsummerer de tidligere svenske politiske krisene: Mars 1993: Statsminister Carl Bildt truet med å gå av hvis SD gjorde alvor av sin trussel om å stemme mot den borgerlige regjeringens finanspolitiske plan. Dermed avsto Sverigedemokratene.
Februar 1990: Statsminister Ingvar Carlsson resignerte, men fortsatte å regjere etter to uker . Vänsterpartiet(VPK) stemte mot S-regjeringen.
Oktober 1978: Statsminister Thorbjörn Fälldin leverte sin avskjedssøknad etter en splitt med andre borgerlige regjeringspartiene om kjernekraft. Etter en uke med sonderinger med presidenten i Riksdagen som megler(Talmannen)ble FP-leder Ola Ullsten ny statsminister i en ettpartiregjering med bare 33 av de 349 setene i Riksdagen.
1973-1976: De røde og blå blokkene var nøyaktig like i parlamentet etter valget. Spørsmål som ikke kan bli kompromittert måtte avgjøres ved loddtrekning med Olof Palme som statsminister.
Nå har det altå skjedd: Sverigedemokratene stemmer med den borgerlige Alliansens budsjett og dermed har Sverige fått en ny regjeringskrise, skriver NordicNews/Nordens Nyheter.
Den politiska kris som drabbat Sverige följer av det sätt Sverigedemokraterna SD behandlats av övriga partier. Det har länge varit en skam för svensk demokrati att ett riksdagsparti med 49 mandat, 14 procent, behandlas som ebolasmittat och vanemässigt benämns med adjektiv som rasister, nazister, rashetsare. SD är det enda parti som med säkerhet kan anses vara segrare i riksdagsvalet 2014. Trots det osäkra styrkeförhållandet mellan Alliansen och de rödgröna som SDs framgång gav upphov till har de övriga partierna, som alla antingen gick tillbaka eller stod stilla, fortsatt att «mobba» den gemensamma fienden SD. Bortsett från det dubiösa i sättet att behandla ett demokratiskt valt politiskt parti är denna behandling i själva verket orsak till krisen.
Ett parti, i ett land med extrem politik i en fråga, som försöker debattera det riktiga i denna extremism men endast möts med avsky och kränkande epitet och vägran att prata kommer i en viss situation själv att välja ett extremt agerande. Ett parti som är omringat av motståndare och utan egna bundsförvanter kommer, i en allt mer trängd situation, i en demokrati att anse det lockande att testa gränserna för denna demokrati. SDs vägran att rätta sig efter reglerna, påstådda eller verkliga, vid behandlingen av regeringens budget var ett sådant agerande. Det har nu fått följder som de «mobbande» partierna inte önskar sig. Men bollen är satt i rullning och framtiden får utvisa var den stannar. Min känsla är att SD inte kommer att tillhöra de som förlorar mest.